Minnesord, Hoppets kapell, den 16 december 2013

Bengt – jag väljer i att stunden att tala till dig kanske mer direkt än under dom många decennier vi fick vara klubbkamrater och vänner. Trots att det ju är sant som du påpekade en gång när vi möttes i långt samspråk:

Livets timglas kan inte vändas.

Genom åren fanns det som från min sida var avgörande: ett aldrig sinande intresse, ja fascination, inför dig – du som var gåtan Bengt.

Ja, en gåta – och i viss mening är vi nog alla, i skiftande grad och i olika situationer, gåtor för varandra – vilket alls inte utesluter att vi fortsätter att ömsesidigt se oss som lugnt förtrogna. Men kanske många obesvarade frågor kan vara nästan avgörande för att en vänskap ska behålla en vitalitet, att nyfikenheten lever, att den föds på nytt?

Och Bengt, frågorna fortlever – vem var du, och vem förblir du i våra minnen?

Vi har förstås olika svar att ge, olika erfarenheter, skilda minnesbilder som idag är alldeles särskilt närvarande, och som jag vet kommer att leva ett långt liv – för Bengt, du var en mycket ovanlig människa. Du gjorde avtryck under ditt långa liv, och du gjorde starka intryck.

Jag tror nu inte att du var så där allmänt och självklart populär. Och jag är övertygad om att det i så fall inte bekymrade dig!

Enligt hörsägen var du krävande som lärare i Kungsholmens läroverk; elever har i vuxen ålder påstått att ditt humör och din vrede stundom kunde prägla lektionerna.

Men varför, i så fall? Inför varje summering, och inte minst inför kritiska omdömen, finns en nödvändig följdfråga:

Varför? Varför var du sträng? Kanske ibland för häftig? Varför kunde du brusa upp?

Vad slags inre krafter hade du själv att bemästra, vilka svårigheter bar du med dig, kanske från en så tidig barndom att inga medvetna minnen fanns kvar, men som hade sin makt över ditt sinne?

Stor glädje och stolthet, men också prövningar mötte dig som pappa till sönerna, till Göran, Jan och sistfödde Niklas, orättvist född med handikapp, att kämpa med i livet.

Du och din Liselotte genomled också en skilsmässa, och jag tror att var och en som har erfarenhet därav, vet att sådana är knappast lyckliga, inte heller lätta. Inte lätta för mamma och pappa och därmed alls inte heller lätta för barnen – därom kan bara de själva vittna.

Men Jan har med värme berättat om hur han i mycket unga år exempelvis var med om familjens långa fjällfärder. Fysiskt krävande för ett litet barn, men jag förstår det så, att mitt i ansträngningarna fanns en harmonisk gemenskap, sånt som kan ge ett barn en tillit, en kanske livslång känslonäring att leva vidare med. Och jag är övertygad om att Jans envisa och starka engagemang för naturen, i Naturskyddsföreningen, måste vara besläktat med detta, och med sin pappas djupa intresse för exempelvis botanik: Du Bengt skapade inte bara en märkvärdig myntsamling utan också ett storslaget herbarium.

Bland sönerna var det ju framför allt Jan som i unga år följde med sin pappa ut på lyckosamma orienteringsäventyr. I idrottsklubben, i skogsidrotten, och även i skidspåret – där fanns en klarhet om vad saken gällde, uppgiften var förelagd, och med iver, sinnesnärvaro och klokskap kom mängder av framgångar, både för far och son.

Du Bengt fann senare, har jag förstått, i decennier en stor trygghet, en famn som gav nytt ljus och lugn vardaglig värme, då när Inga och du blev samman – ni blev ju "delsbo" som du brukade säga, och småningom, allt mer väl sambo.

Under mina besök hos er de sista åren ni hade tillsammans på Skogsvägen 16, en passande adress, inte långt härifrån, kunde jag iaktta hur viktig du Inga var - som Bengts käresta och vän, och praktiska stöd i stunder som inte alltid var lätthanterliga.

– Inga, du utstrålar något osedvanligt godhjärtat, utan åthävor gjorde du vad som behövde göras, och mer därtill, det är mitt alldeles bestämda intryck!

Jag är också säker på att det betydligt tidigare kom en annan avgörande vändning i ditt liv, Bengt, i den stund en klok person inom skolmyndigheten lyssnade till dina återkommande migränbekymmer – och förstod att den bästa och bokstavligen naturligaste medicinen var att du fick skollov, en frihet att fara ut i kustbandet som anlitad medarbetare i Projekt Havsörn.

Du forslade i skärgården föda ut till en då akut hotad ståtlig fågelart, och du bidrog till att den idag, lyckligt nog, är en inte alltför ovanlig syn, denna mäktiga örn. Jag minns att jag då frågade dig vad du egentligen ägnade dig åt?

Du svarade att du var sysselsatt med örngott.

Det dröjde flera sekunder innan jag förstod att du inte hamnat i nåt slags tvättinrättning.

Men vi visste ju också, att du var en ord- och korsordsmakare av högsta rang, en mästerlig ordvitsare, som kunde briljera med knepigaste verbala dubbeltydigheter. Samtidigt, vilket kan te sig motsägelsefullt, var du rakt på sak. Du sprang också rakaste eller i varje fall bästa vägen, mellan kontrollskärmarna – om än inte alltid snabbast som löpare. Det räckte till en fin laginsats vid 10MILA 1952, och ingen kan förvånas över att du blev en länk i den vinnande kamratkedjan: När Bengt sändes iväg så visste Hellas var man hade honom – åtminstone visste han själv var han befann sig.

Och du ägnade dig också åt skidor med en sällsynt envishet, som fick dig att genomföra tjugo Vasalopp – varav de sista med svårartade höftproblem; du la ifrån dig käppen vid mål, begav dig till start och sedan raka spåret åter och efter nio mil var du tillbaka vid din stödjande käpp!

Men att vara rak? Det låter utmärkt. Men det kunde vara problematiskt så till vida att du Bengt aldrig gjorde hummande diplomatiska kringelkrokar som vi mest är vana vid. Du sa genast vad du ansåg rätt, och du agerade konsekvent. Som när du inte utan orsak ansåg att din klubb Hellas 1982 agerade regelvidrigt mot en medlem, varpå du småningom valde Skogsluffarna, ett mycket gott vägval.

Du ansåg att regler som fattas, de skulle inte fattas, saknas, i mänskligt umgänge. Som grabb var jag en av dem som ofta fick åka med i din PV, försedd med extra utanpåliggande signaltuta, som blixtsnabbt kom till användning när ouppfostrade bilister for förbi i 55 trots att lagen meddelat max 50.

När tutan brölade i trafiken hukade vi pojkar i baksätet, lika förtjusta som generade. Och vi surade lite och suktade mycket när du inte bjöd ur en jättelik påse med ACO-mint: "Stimulans för föraren!" meddelade du lakoniskt.

Men många år senare minns jag hur du inbjöd till kräftskiva på Skogsvägen: Jag har aldrig sett ett generösare fat med skaldjur, och inte heller så betänkliga mängder immande drycker. Än mer förskräckt blev jag över att gästerna var få men jämna par, tre män och tre för mig okända kvinnor; ordning och fri relationsreda skulle tydligen råda framåt nattkröken. Jag flydde fältet, i total avsaknad av din, trots nubbar, påfallande nyktra syn på naturens umgänge mellan kvinna och man...

Du var med andra ord ingen ängsligt konventionell medborgare!

Bengt – jag har talat till dig, troligen utan att du hört mig, och jag unnar dig din vila. Något i ditt väsen underlättar ändå pratet, eftersom du själv till vardags visade att det går an att säga vad man tänker och tycker och spontant har på hjärtat. Och i den här stunden känner jag framför allt, att något viktigt försvinner med dig. Men att allt detta ändå inte behöver gå förlorat, allt som var det bästa i dig, i ditt gåtfulla väsen, så sammansatt och märkvärdigt stimulerande, så fort vänner och orienterarkretsar samlats:

– Minns ni när Åman var med den gången? Och hörde ni vad han svarade, Bengt! Och gissa vad som sedan hände?

Livets timglas kan inte vändas, det är sant. Det kan rinna i 95 år, det är mycket nog. Men om vi ändå vänder våra timglas som rinner och vill rinna ut, så har vi ännu en tid att förvalta – och att återuppleva dig och den du var.

Tack, Bengt.

–---------------------------------------------

Därpå Skogskarlarnas hälsning:

NYINGEN FALNAT OCH SKOGSKARLASÅNGEN

LJUDER SÅ STILLA FRÅN SKOGARNAS VÄRLD.

KÄMPEN DEN TROFASTE ÄR GÅNGEN

MED SEGRARENS KRANS TILL EN LJUSARE VÄRLD.

HAV TACK, DU SKOGSKAMRAT!

HAV TACK!

SUSA TILL RO, DU VÅR SVENSKA SKOG!